Mulatu Astatke

Dela den här recensionen:

En del av Mulatu Astatkes sextio- och sjuttiotalsinspelningar är råa på det där sättet som bara kan uppkomma av ren nödvändighet. Brusiga, raspiga och svängigare än kanske någonting annat. I klass med det värsta hos säg James Brown eller Fela Kuti. Några minuter in i något sånt som Emnete (när orkestern inte längre kan hejda sig från att spontant tjoa och skrika) är det som om golvet försvinner under fötterna på en.
Sketches of Ethiopia, Mulatus första skiva på franska Jazz Village, är något annat. Varenda låt är perfekt välljudande, välkomponerad och väl avvägd. Som gnistrande stjärnor i världsrymden. Hela skivan igenom – om det så är vackert, känslosamt, eller råare och kraftfullare – hela tiden så stolt och värdigt. Nytt och uråldrigt, etiopiskt och globalt. Alltid med Mulatus lättfotade vibrafongroove som grund.
Titeln har förstås inte valts av en slump, i sina bästa stunder är detta lika vackert som de finaste av Gil Evans Miles-inspelningar.