Silver Bell

Dela den här recensionen:

Nej, detta Silver Bell har inget med americana-bandet Silverbell från Tuczon, Arizona, att göra. I stället är det intelligent men känslofull pop från Göteborg. En fin cd-förpackning – en så kallad Arigato Pak – rymmer nio låtar skrivna av den Ulricehamnsbördige Emil Carlsson Rinstad som trakterar alla klaviaturer och sjunger på en skiva inspelad i Studio Epidemin, inte långt från Liras högkvarter. [Emil är för övrigt även regelbunden skribent i Lira, reds anm.]

Bakom sig har han några duktiga killar och en tjej på traditionell popsättning. (Trummisen Martin Öhman känner vi igen från hyllade jazzgruppen Klabbes Bank.) Inget blås, inga stråkar, inga exotiska influnser. Det här låter heller inte country, americana eller no depression. Snarare går det att likna vid Ben Folds, 10 cc, XTC och andra lite smarta popsnickrare. Plattan växer för varje lyssning, det är inget att avfärda efter några få sekunders snabbdopp.

I Party program sjunger Emil Carlsson Rinstad om att lyssna på Jens Lekman och ”Blah, blah, blah/Of course I’m listening” över musik som låter som de där nyhippa banden som leker med Steely Dan-grepp – fast utan electronica-inslag. Ibland tangerar Silver Bells en amerikan som Beck, och i inledande låten Silver Bells blir det nästan lite jazzigt med touch av svensk folkton i Hansson De Wolfe Uniteds anda.

En debut som klingar lika klart som gruppnamnet.