Cæcilie Norby

Dela den här recensionen:

Cæcilie Norby moderniserar och personliggör jazzsången genom att handplocka material ur ”Den nya populärsångboken”. Albumet Silent ways innehåller tolkningar av favoriter från en genre som Norby benämner singer/songwriter-melodier. Låt mig ta Hearts and bones (av Paul Simon) som praktexempel på allt som får albumet, både hennes sång och musikernas samspel, att bli – ordagrant – sensationellt.
Simons melodi och originalinspelning är ett nav som Cæcilie Norby avviker ifrån och ibland återbesöker. Likt en blott anad förstastämma som hon ändå sjunger duett med. Norby gör som historiens främsta jazzvokalister: hedrar melodin genom att låta den passera genom sin egen (jazz)uppfattning, sin kropp och sitt liv.
Lars Danielsson spelar underskönt, melodiskt men också rytmiskt, på basen. Leszek Możdżers pianotoner svävar in i ljudbilden som lätta jazzfjärilar. Robert Mehmet Ikiz spelar trippelsnabbt på trummorna och får musiken att svänga som en tyfon bakom Norbys stilla sång och lilla sväng. Nguyên Lês spetsiga elgitarr tränger igenom som en asiatisk rosenbuske. Medan gästsaxofonisten Marius Neset zzzzzzzurrrrrar tystlåtet men intensivt som en humla.
Typ så – fast varierat på olika sätt – kan de flesta spår beskrivas. Jazz men inte jazz. Nej, det är inte jazz men det är ändå jazz. Alla har jazzen så djupt förankrad i sig att de inte behöver tänka på den utan kan spela och improvisera precis som de vill – var och en – och det blir jazz.
Cæcilie Norby jazzifierar r&b-låtar som Papa was a rolling stone, sångpoesi som Winter lady (Leonard Cohen), rockigare sångpoesi som Like a rolling stone (Bob Dylan) – ja, till och med den låten klarar hon – och rockballadpoesi som Have you ever seen the rain (John Fogerty) med samma självklarhet. Två egna låttexter – titelspåret (till musik av Wolgang Haffner) och Hymnen (musik av Lars Danielsson) – bryter av: den första är en böljande jazzballad och den andra har varm folkton.