David Åhlén

Dela den här recensionen:

Detta är vad jag förstår 37-årige David Åhléns femte album. Inspelat i Stenkumla prästgård på Gotland. I vintras. Lågmält, trevande, sökande. I centrum finns gitarren, stål- eller nylonsträngad, och Davids röst. Den är karaktäristisk och ligger hela tiden högt upp i registret, i falsett närmast. Dock på ett återhållet sätt, vilket skapar en säregen, vädjande ton och stämning. Passande då sångerna uteslutande har karaktär av bön. Minimalistiskt men ändå, eller tack vare detta, fullmatat och helgjutet. Texterna rör sig uteslutande kring korset, Gud, Jesus, gudslängtan, gudsnärvaro. David har hämtat inspiration från Psaltaren – psalm 27 finns med i tonsatt form. Textinspiration kommer också från judiska böner, i hans strävan att söka kristendomens judiska rötter. Inspelningens nav skapades på den gotländska prästgården men pålägg har gjorts i bland annat Nashville med den amerikanska indieartisten Timbre, som bidrog med harpa. En skiva som växer och ger mycket åt hjärtat och själen. Och det är inte dussinvara i dessa dagar.