PACE

Dela den här recensionen:

Saxofonisten Elin Larsson har endast bidragit med två kompositioner till PACE-albumet. Men det är nog bra, så ska det vara i den här kvartetten. För i den egna låten Murphys lag härjar och rumsterar hon så med toner och ljud att när hon tar saxofonen ur mun och slutar spela – då blir det nästan knäpptyst, det är som om Adam Forkelid, piano, Pär-Ola Landin, bas, och Christopher Cantillo, trummor, hämtar andan och undrar hur de nu ska kunna hålla musiken igång.
Pianisten Forkelids och basisten Landins kompositioner är mer lyriska och måleriska – men även där och då räcker det att Elin Larsson blåser en enda ton för att hon ska dominera. Saxofonen blir inte bara det fjärde instrumentet utan minst halva kvartetten. (Visst, oförskämt att skriva, men det låter ju så!) Och det är nog inte meningen, hon strävar säkert efter samspel. Hör till exempel hennes fina, lågmälda, vackra saxofontoner i Figur (Forkelid) och Distant alleys (Landin). Också då är det som om piano-bas-trummor lyssnar på henne och spelar en halv takt efter, försöker att spela ikapp.
Ändå är Forkelid, Landin och Cantillo absolut inga dåliga jazzmusiker. Definitivt inte! Men Elin Larsson spelar ju som från en annan – sin egen – planet. Medan pianot målar i spröd pastell så skyfflar saxofonen på stora skedar av oljefärg, medan både piano och bas spelar inåt eller till och med introvert så gräver saxofonen sig djupt ner i livet, själen, hjärtat och hela kroppen – för att sen servera allt detta på ett fat tätt intill mina öron.