Taj Mahal

Dela den här recensionen:

Efter att ha spelat in skivor i fler genrer än de flesta – rock, blues, gospel, filmmusik, r&b, barnmusik och folkmusik från såväl Hawaii, Karibien, Afrika och Indien – tillägnar den numera 82-årige Harlem-födde sångaren Taj Mahal sitt senaste album musik som förknippas med (och där i princip alla låtar kunde höras på) det legendariska danspalatset Savoy Ballroom i New York mellan åren 1926 och 1958.

Med sig på en fjorton låtar lång resa har han den legendariske pianisten och producenten John Simon, som spelade på Taj Mahals album The real thing från 1971 och som här har mer än ett finger med i de sofistikerade arrangemang som Mahals förvånansvärt väl bibehållna stämma kan luta sig emot. 

Inledande Stompin’ at the Savoy, som Chick Webb fick en hit med 1934, inleder en odyssé genom klassiker som inkluderar Ellingtons Mood indigo, I’m just a lucky so and so och Do nothing till you hear from me, Gershwins Summertime och Lady be good, Sweet Georgia Brown och ja, du förstår säkert vad det handlar om för material Taj Mahal med oförställd glädje tar sig an. 

Det finns egentligen ingenting i den mer än välbekanta repertoaren som sticker ut i tolkningarna här, men hans versioner av Louis Jordans jumpbluesklassiker från 1940-talet – Is you is or is you ain’t my baby och Caldonia, albumets mest tilltalande spår – är med tanke på de ursinnigt bra originalen inte alls så pjåkiga.