Flook

Dela den här recensionen:

Med sex album på trettio år och på detta senaste album bara sex spår får man beteckna den flöjtbaserade kvartetten Flook som ett rätt lågproduktivt band. Så är också samtliga medlemmar även delar av andra band och soloakter och Flook har under sina tre decennier hunnit lägga ner och återuppstå.

På Sanju finns, vilket är regel med Flook, nykomponerad folkmusik med tydlig bas på de brittiska öarna, där blockflöjter och tin whistle driver melodierna. I många delar låter dock låtarna som mycket annan nykomponerad folkmusik från Nordeuropa: oinspirerad och ointressant. Så beskriver också bandet självt musiken på albumet som att den reflekterar vänskap, mänskliga erfarenheter och det vackra och grymma med livet, vilket ligger nära de skrivningar om att bygga drömska landskap eller att beskriva mötet mellan världar och människor som är alldeles för vanliga i albumkonvolut i dag.

Framförandet som sådant är korrekt och stundtals får de skickliga flöjtspelarna lite friare spelrum och där kommer de skickliga musikerna till sin rätt. Det gäller främst albumets mitt. Men det är ett ojämnt album och förutom för att höra på riktigt duktiga flöjtspelares teknik så finns inte så mycket att hämta.