Jonathan Hilli

Dela den här recensionen:

Fred Åkerström var en mästare i att sjunga visa som en operasångare på dödsbädden. Teatralisk så det förslog, framför allt i sina berömda Bellmantolkningar. Ytterst få behärskar den typen av sång. Men Jonathan Hilli gör faktiskt det. Jag tror emellertid inte en sekund att han lyssnat onödigt mycket på Åkerström. Jag tycker mig mer ana internationella förebilder som Vysotskij och Brel men med fler rockinfluenser. Det är mycket uttrycksfullt men Hilli går aldrig över gränsen. Kvider, stönar eller gastar inte på fel ställen, i det mestadels egna materialet. Backas upp av en brötig orkester med självaste Sten Källman i spetsen på saxofon och då brukar det bli bra, så också här. 

Cirkusmusikens betydelse för denna skiva är inte heller obetydlig och ska någon mer musiker nämnas är det Vegard Lauvdal, en trummis som med hjälp av en dragspelsfakir, stråkclowner och en basist som dansar på lina gör att musiken rör sig framåt som ett gäng lössläppta punk-elefanter på ett tangohak. Men ganska långsamt. Detta är ingen genre som hamnar på topplistorna men skulle ändå behöva en klar hitlåt för att bli en klassiker. Men det kommer nog så småningom.