Skivrecension

Salute to all bureaucrats
Elgitarrjazz med blås Lira Gillar

Henrik Hallberg

Salute to all bureaucrats

Skivbolag: Egen utgivning
Format: DL
Recenserad av: Bengt Eriksson
Publicerad: 23 feb 2024

Dela den här recensionen:

Elgitarren har blivit ett svenskt jazzinstrument. Kul med andra elektriska ljud än i rockmusik. Som på albumet Salute to all bureaucrats med elgitarristen Henrik Hallberg. Nej, inte hans skivdebut, knappast ens i eget namn. Hallberg har gett ut flera skivor med sig själv i huvudrollen och även spelat med saxofonisten Elin Forkelid och munspelaren Filip Jers. 

Musiken på det här albumet kan beskrivas som ett destillat av vad han tidigare spelat och komponerat.

Hallberg svarar för samtliga kompositioner (alla spår utom ett är ordlösa) som blir melodier mer än låtar. Hans musik presenterar sig genast i inledande The first and the last tango. Melodiskt, lugnt och stilla med fingerklättringar på gitarrhalsen, sånt som jag annars brukar avsky, men de improviserade utflykterna är korta och aldrig långt ifrån melodierna. Mjuka enskilda toner varvas med lika mjuka jazzackord.

Andra huvudinstrumentet är Klaus Gesings sopransax, som också den spelas melodiskt, mjukt och stilla, nästan som en flöjt, och basklarinett, som morrar melodiska toner. Gesing kan ta över melodierna men elgitarren finns ändå kvar, ibland blir det som duetter på lite avstånd. Niklas Wennströms kontrabas ligger nära elgitarr och blås, medan Johan Käcks trummor slamrar och dunkar – fast lätt, lätt – lite för sig, kan man tycka. Fast hör så lyhörda också trummorna är för de övriga.

Några gånger medverkar vokalisten Sofie Norling, vars röst blir ett tredje, drivande melodiinstrument i The day after. Alla tre (eller fyra) – elgitarr, saxofon/klarinett och röst – har en folklig ton och klang. Nu stegras musiken, Norling tar i mer och får med sig de övriga. Därefter tillbaks till det stilla, lugna, tysta. 

Växlande molnighet har text av Qarin Wikström. Blir det tydligare så, när Sofie Norling sjunger ord, vad musiken handlar om? Eller snävas betydelsen in? Avslutande Green, instrumental alltså, tystlåten och stillsam igen, längtansfull och nog lite naiv, sammanfattar vad inte bara Henrik Hallbergs musik – utan allt – handlar om. 


Fler recensioner

Annonser