Tyler Childers

Dela den här recensionen:

Med plattorna Purgatory och Country squire skrev Kentucky-sångaren Tyler Childers in sig i en större tradition i rakt nedstigande led av berättare. Och liksom de stora låtskrivarna före honom står Childers inte stilla i spiltan. Därför kom old-time-plattan Long violent history, med Childers i huvudsak på tämligen krattig nybörjarfiol, inte som en överraskning. 2022 gjorde han formundersökande Can I take my hounds to heaven där tidigare låtar klätts i blås, stråk och körer eller byggts om till southern soul-kanoner. 

På nya Rustin’ in the rain visar Childers återigen varför han är en av samtidens bästa låtskrivare, sångare och skildrare av blödande hjärtan. Childers lär själv ha sagt att han tänkte sig plattan som att han pitchade låtar till Elvis Presley. Och visst svävar något av det Gram Parsons gjorde tillsammans med Presleys Vegas-band över hjärtesorgsdrypande Phone calls and emails. Childers är inte lika utlämnad och skyddslös inför världen som Parsons. Men han är inte långt ifrån. Sen bryter han av med Texas swing-stompiga Soggy Bottom Boys-skrönan Percheron mules tillsammans med The Travelin’ McCourys, det vill säga Del McCourys band minus pappa Del själv, och då bevisar Tyler Childers återigen att det är få samtida som med en sådan lätthet kan välta en lada.