Antti Paalanen

Dela den här recensionen:

Tidigare har finländaren Antti Paalanen gjort sig känd för en oerhört egensinnig stil där han på sitt treradiga dragspel manglar fram instrumental solomusik med feta basriff och repetitiva melodier, och en stompbox och sporadiska rytande utrop står för övriga inslag. Men till den här skivan har han dels tagit in en trummis i flera låtar, och dels har Paalanen faktiskt börjat sjunga.

Rujo inleds starkt med Dance for me, där dragspelsbasens riffande bygger upp en hårdsvängande polska tillsammans med industriella trummor, och hans råa röst morrande upprepar två korta textrader. Den följs av Elä, där basen i stället bygger upp en mörk klangmatta och en dov bastrumma sätter pulsen. Här är sången aningen mer utvecklad, med en antydan till strupsång emellanåt, och varje sångfras följs av en snygg liten dragspelshook.

Paalanen är en mästare på hypnotiskt riffande, och det är just i detta råa, tunga som han är som allra bäst. Hiplaa och Fort accordion är skenbart simpla men har likafullt hitkänsla i de snygga melodisnuttarna. De enstaka spår som i stället drar mer åt elektronisk dansmusik med välslipade beats och effektindränkt röst är tyvärr inte lika intressanta. Som helhet är dock Rujo en riktigt bra platta av en mycket säregen artist.