Zoe Pia & Mats Gustafsson

Vi hör två personer som tar god tid på sig att komma närmare varandra. I två tio minuter långa stycken prövar de olika metoder utan att släppa på vare sig sina personliga drag eller sina bakgrunder. De lyssnar, styr mot och från varandra, glider vid sidan av. Den ena mer reflekterande hemtamt, den andra hetare och mer uppskruvat, argumenten jämkas, vrids och vänds. En respektfull ceremoni helt visst. 

Zoe Pia från Sardinien och Mats Gustafsson från norra Sverige. Hon är en ny bekantskap för mig, han välkänd. De möttes i ett samarbete med Fire! Orchestra. Pia spelar på launedda, ett folkligt träblåsinstrument från södra Sardinien också kallat trippelklarinett eller trippelpipa, vidare klarinett, slagverk och elektronik. Gustafsson på flöjter, barytonsax, klarinett, flutophone och munspel.

I musiken finns folkliga ekon som nog stammar från bådas ursprung, mer en bild av en tillvaro än folkmusik. Kanske kan man säga att Gustafsson är en gäst här, inspelningen är gjord i Italien. Allt är inbakat i såväl mildare som något vildare improvisationssjok, några mer uppskruvade och några mer ombonade. Vidare nutidsklanger, frijazz, noise och rassel. De hämtar musiken ur många källor.

I den tredje och sista improvisationen, den cirka tjugo minuter långa Minima – Memory – Mirage arbetar de sig fram till en sorts hållbar samsyn, inte särskilt ljus, och det är okej att åsikter och temperament ibland skiljer sig. De för ett civiliserat resonemang människor emellan, hoppingivande att få vara med, faktiskt.