Eric Bibb

Dela den här recensionen:

Med en inbjudande och vänligt mjuk röst lockar Eric Bibb in oss i sin lättgillade bluesmusik. Empati, medmänsklighet och rättvisa är hans ledord, utan att det någonsin antar några episka världsräddarproportioner. Det bara känns lågmält, naturligt och varmt, som om det fina i livet tillåts ta över luftrummet för dagen.

Vi får femton låtar på en skiva som pågår i prick en timme. Ibland finns paralleller till J J Cales mjukt rullande musik i Eric Bibbs intimt hållna anslag, där hans stundtals gospelklingande sångröst och akustiska gitarr står i centrum. Någon gång tar Bibb fram banjon eller sin resonator-gitarr. Olika influenser från hela världen träder försiktigt fram i låtarna, som trots albumets sammanhållna uttryck aldrig känns enformigt. Subtila nyanser lyfter låtarna, utan att du som lyssnare kanske riktigt är medveten om det.

Några väl valda gäster skänker också variation. På Blues funky like dat hör vi självaste Taj Mahal på munspel, akustisk gitarr och sång, tillsammans med Jontavious Willis på leadsång och acke. Habib Koités röst och akustiska gitarr samt Lamine Cissokhos kora förgyller den hoppfulla Free. Russell Malones elgitarr kryddar den jazziga Jim Crow-skildringen The ballad of John Howard och den azurtintade Hold the line, medan Amar Sundy gör detsamma på den tåglunkande I got my own. Harrison Kennedys mustiga stämma hjälper till med sången på Call me by my name.

Som för att knyta an till sina år i Sverige avslutar Eric Bibb skivan med Church bells (Interlude), där Esbjörn Hazelius fiol och cittra skänker färg.