Jason Isbell & The 400 Unit

Dela den här recensionen:

Jason Isbells konstnärskap djupnar, berättelserna utvecklas med honom och ställd intill föregångaren Nashville Sound är Reunions en mer eftertänksam skiva. Färgerna klarare, introspektionen tydligare, ljudbilden allt mer stilsäker och ändå är pennan lätt.

Från ångestuppvaknandet i What have I done to help till avslutande generations-överblickande Letting you go skriven till dottern Mercy Rose håller Reunions samman, kanske någon låt som kunde ha sidsteppats men i det hela är albumet ett imponerande sammanhållet arbete. Sjunde plattan under eget flagg och sedan länge med The 400 Unit och äkta hälften Amanda Shires i uppställningen.

I begynnelsen anställd som gitarrhjälte i Drive-By-Truckers och hos Justin Townes Earle visar Isbell bland annat i Overseas att han har samma konkurrenssituation som Springsteen har med Nils Lofgren; i The 400 Unit är det grungiga Sadler Vaden som håller Isbell vaken över greppbrädan. Jimbo Harts distinkta basspel ligger centralt i The 400 Unit och är avgörande för det groove som utvecklas tillsammans med trumslagare Chad Gamble. I blivande klassikern River får vi både piano, spelad av Isbell, och hammondorgel. För keys står sedan många år tillbaka Derry DeBorja, en klangsäker keyboardist som plockar upp Garth Hudsons etos att ta fram unika ljud kongeniala med varje sång.

I S:t Peters autograph går berättaren jämsides den kvinna han älskar och som lever med en stor sorg. Låten är till stor del självbiografisk och skrevs som ett slags svar på önskan att kunna nå och trösta makan Amanda Shires i sorgen efter hennes nära vän, musikern Neal Casal som tog sitt liv den 26 augusti 2019, endast 50 år gammal.

Only children är tillbakablickande om en vänskap som lever vidare trots att en av dem lämnat jordelivet: ”Are you still taking notes? The holy ghost could get inside you” sjunger Jason och undrar om de döda tror på spöken? Isbells humor har inte samma klockrena tajming som hos hans nära vän och mentor John Prine, men den finns där.

Den riktiga tårvältaren är Letting you go som han skrivit till sin fyraåriga dotter Mercy Rose. Och jag vet ju inte hur det är för mödrar, men jag tror många fäder känner igen sig i rader som:

”To hear your first words and to feel your first heartbreak / To sing you to sleep when you’re scared of the dark / The best I can do is to let myself trust that you know / Who’ll be strong enough to carry your heart”

Jason – ”The goddamn lonely lover” – Isbell är nu en man som lever i flera tider. Och flera sammanhang. Han backar Amanda Shires The Highwomen, hon är med i hans band och har dessutom en stark solokarriär med eget band. Firma Isbell-Shires har till slut vuxit ut till det Carter-Cash-förhållande som vi såg embryot av när de två gästade Bryggarsalen tillsammans i Stockholm 2013. Konstnärligt tycks de två locka fram det bästa ur varandra. Hur det är personligen har jag ingen aning om. Till det är Isbell alltför slipad i att presentera lyssnaren inför ett levande skrivar-jag.