Skivrecension

Efterlängtat soloalbum Lira Gillar

Eliza Carthy

Restitute

Skivbolag: Topic
Recenserad av: Lars Fahlin
Publicerad: 24 Maj 2019

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Restitute är Eliza Carthys första traditionella folkalbum på fjorton år. I mellantiden har hon huvudsakligen varit en förnyare och omtolkare av den brittiska folktraditionen i olika gruppkonstellationer. Dessa erfarenheter har onekligen givit henne en ny insikt och vilja – för att inte nämna motivation – att åter tolka traditionellt material, på ett mer traditionellt sätt.

På hälften av Restitutes tio spår är det hundra procent Eliza Carthy. På tre av dem ackompanjerar hon sig själv på fiol; på Friendship i form av ett fräckt hemmagjort hackbräde bestående av fiol, viola och oktavfiol, spelade med kinesiska ätpinnar! Annars är fiolspelet oftast sparsmakat, med en teknik som inte är helt olik hennes far Martin Carthys gitarrstil (Martin medverkar dessutom på ett spår). Helter skelter och Gentlemen rankers framförs a cappella – och Carthys röst triumferar i styrka och passion.

På skivans tredje a cappella, Dream of Napoleon, får Carthy sånghjälp av Jon Boden; Boden bidrar dessutom med concertina på The man who puffs the big cigar av Leon Rosselson, ett av Restitutes fem icketraditionella spår. Av de övriga tre är två av Peter Bellamy, tonsättningen av en Robert Burns-dikt, The slave’s lament/Farewell to a dark haired friend, av Carthy själv, medan den vackra, klassiskt inspirerade The Last rose of summer komponerades av Carthy och klaviaturspelaren Ben Seal.

Texterna på Restitute är de gamla beprövade folkämnena ensamhet, svek och död. Eliza Carthy framför dem med passion, total närvaro och en stark och personlig röst; tonen är varm och intim, rösten centralt och nära lyssnaren. Stämman fortsätter ständigt att utvecklas och förädlas (hur är det möjligt?). Det är en pur glädje att höra henne ta i ända ifrån tårna som i The leaves in the woodland.