Tom Paxton

Dela den här recensionen:

Det var Tom Paxton som tröstade mig när jag övergetts av min första kärlek. Hans I give you the morning (sedermera översatt av Fred Åkerström) läkte min sargade själ med sin ömt tecknade tro på kärleken. Det var en av hans stora sidor – poesi till musik. Hans andra starka sida var den politiska satiren och protesten: What did you learn in school today var en av dem. Han blev en av sin generations uttolkare, framme med den nya amerikanska folkmusiken redan innan Bob Dylan.
Hans sångröst var inte den mest dynamiska men han hade en förmåga att klä viktiga saker i ord och musik så att de nådde fram. Han fortsatte att sjunga även sedan folkmusikvågen ebbat ut, skivorna kom regelbundet. Men jag har inte lyssnat på något han skrivit efter 1970 som griper på samma sätt som hans första. Han skriver om viktiga ämnen, men det finns inte samma lyster. Är det för att han är äldre, är det för att samhällsklimatet ändrats? Nu har den snart 80-årige Tom Paxton släppt sin första skiva på sju år. Det är välgjort, banjo och steelguitar ger en känsla av country, texterna är angelägna. Men vem skulle begära att han som snart 80 skall vara starkare än när han var 50? Men visst blir jag imponerad över att han fått ihop denna nya, på eget skivbolag.