Vicki Swan & Jonny Dyer

Dela den här recensionen:

Framsidan på duon Vicki Swan och Jonny Dyers nya skiva är en bit av en ståtlig trähusvägg, med falurödfärg och en vit list. Vilket är riktigt fyndigt, med tanke på att Swan är halv-svensk och att skivan heter Red house. Det är bara lite synd att de två låtar som satts ihop till titelspåret inte har någon svensk anknytning – den ena är av Purcell, den andra från den mycket brittiska Playfords låtsamling; själva låtarna är det dock inget fel på. Det framförs med duons karaktäristiska energi, bravur och spelglädje. Och de är inget undantag.
Swan imponerar på både nyckelharpa och diverse säckpipor och Dyer är som vanligt en stadig och pålitlig ackompanjatör på gitarr, saz och bousouki. Allt jag har kommit att uppskatta på Swans och Dyers skivor finns här, i överflöd. Låtar med brittiska, irländska och australiska influenser. Men den här gången känns det lite snålt med svenskinspirerade låtar: det enda spåret är Skomakaren, bestående av de härliga melodierna Skomakaren, Gruvan och Flickorna Tomasson; tre andra låtar har visserlingen inspirerats av ljudet från en tvåtakts båtmotor av märket Bolinder, men de har engelska titlar och stuk.
Jag saknar också Vicki Swans solostämma. Hennes varma, rättframma och till synes enkla sångstil förekommer här bara som harmonihjälp. I stället har Jonny Dyer tagit steget fullt ut och blivit duons ledsångare. Jag har tidigare haft lite svårt för hans något strama sångstil, men här låter han både avslappnad och i full kontroll.