Christian Sands

Dela den här recensionen:

Ett slags debut från briljante pianisten Christian Sands. Åtminstone stiger han fram som självklar storhet på ett kvalitetsbolag med Christian McBride, Kevin Eubanks och Kenny Garrett bland artisterna.
Sands gästade så sent som 2016 Göteborg och Stenhammarsalen som pianist med Christian McBrides trio. Då kunde vi höra honom demontera och återuppbygga gamla Caravan, så att själve Duke Ellington skulle gått i spinn om han varit på plats.
Man skulle kanske befara att en tekniskt virtuos spelare som Sands skulle trycka plattan i mattan och dominera helt när han spelar i eget namn, men icke så. Christian Sands spelar vidunderligt men utan att ge avkall på vare sig ensemblespelet, som är enastående tajt läckert, eller innehållslig mening.
Inledande Armando’s song för med sin titel, iberiska hetta och snabba löpningar tankarna till Chick Corea, men startar som ett slags Bachdoftande kontrapunktiskt stilprov.
Óyeme! är ett bländande nummer med latinkrydda med slagverkaren Christian Rivera.
Sands varierar händelserna på ett snyggt sätt genom att varva rena powertrio-övningar med andra konstellationer, blåsaren Marcus Strickland på tenorsax i ett par nummer (och basklarinett i ett), och gitarristen Gilad Hekselman i ett par andra. Det funkar mycket bra i båda fallen. Förutom att vara en mycket njutbar solist skapar Strickland ett nytt djup i musiken, Hekselman ger ny färg i klangen med sin klara ton, och ger dessutom Sands chansen till lite parallellslalom.
Sands tolkning av Bill Withers Use me går inte av för hackor, och också plattans andra cover, Somewhere out there (Horner/Mann/Weil), är mycket bra.
Christian McBride har producerat tillsammans med Al Pryor, och sätter för övrigt ett stråksolo på bas i Use me. Svårt att hålla fingrarna i styr när det svänger förstås.