Cuca Roseta

Dela den här recensionen:

Cuca Roseta gjorde en utmärkt debut för ett par år sedan. Men ofta är det det andra albumet som visar vart en artist är på väg. Jag är inte förvånad över att Cuca Roseta sjunger ännu bättre på denna nya skiva, med större självförtroende och kontroll över den ljusa rösten. Däremot över att hon har skrivit alla sångerna utom en – text eller musik, oftast båda delarna. Texterna är känslosamma och rör sig kring fadons traditionella motiv: kärlek, Lissabon, fado, existentiella funderingar. Melodierna påminner om traditionell fado och håller bra. Med andra ord är detta inte en musik som försöker vidga fadons gränser, snarare fördjupa och bearbeta det som fadon redan är. Möjligen är Fado do Inverno med sin lätt jazziga ton ett undantag. Cuca Roseta kompas skickligt av åtta av Portugals bästa gitarrister i olika konstellationer, men de är diskreta, och det är ingen tvekan om vem som står i centrum. Cuca Roseta är den bästa fadosångerska som framträtt sedan Carminho. Med sin kreativitet kan hon också bli betydande som kompositör och poet. Detta album kan hon med rätta vara stolt över.