Kíla

Dela den här recensionen:

Irländska Kíla har i över trettio år spelat vad de kallar ”trad fusion”, vilket innebär att irländsk folkmusik utgör en grund för enbart egna kompositioner som hämtar drag från många olika håll. Rock, västafrikanska rytmer, folkmusik från Balkan och en massa annat kan skymtas här och där. Nu är de om möjligt ännu mer eklektiska i detta projekt där bandet slagit sig samman med åtta blåsare under ledning av bastrombonisten och arrangören Paul Frost.

Redan i det hårdsvängande öppningsspåret Disco pigs driver Brian Hogans elbas och Rónán O’Snodaighs bodhrán på medan blåsarna lägger funkiga inpass och feta blockackord. Den galna duellen i Waggeldy mellan en ylande altsax och Rossa O’Snodaighs bisarra visslande bryter in mellan unisona melodier på uillean pipes och tin whistle, och i Buadan är det mandolinen och säckpipan som tar hand om den vackra inledningen innan tempot ökar markant och sången backas upp av kraftfulla blåsriff. 

Efter en kortare andningspaus i form av ett solostycke för traversflöjt med glesa blåsackord som uppbackning drar det fantastiska elgitarriffet i Yakka igång, trumset, bódhran och bas gör groovet ännu tyngre, och bakom den snabba melodin mullrar såklart blåssektionen med sousa-fon, barytonsax och bastrombon som lägger en mäktig botten. Plötsligt går låten oerhört snyggt över från fyrtakt till sju åttondelar, och visst passar melodin lika bra så. 

En av Kílas specialiteter är mångstämmig sång, inte sällan med olika slagverk som enda komp. Det får vi nu ett praktexempel på i titelspåret, och det blir nästan komiskt när barytonsaxen plötsligt börjar bröla. Men givetvis kommer snart hela blåset in, en jazzig klarinett drillar loss och svänget är enormt. 

Premiärkonserten för samarbetet livestreamades på nyårsnatten 2021-22, och som mångårig Kíla-fan såg jag den givetvis då och har återkommit till den flera gånger sedan dess (den finns att se på Vimeo). Den var lysande, men det märks att det hela har lyft ännu mer sedan dess. När projektet nu äntligen släpps på platta blir det än tydligare hur oerhört mycket det är som händer nästan hela tiden, här ryms allt från en lyrisk vacker sång som avslutning till nästan brutalt elektroniskt oljud som gitarristen manglar fram ut sina effektpedaler, och för det allra mesta svänger det oerhört mycket. Detta är utan tvekan årets allra bästa skiva hittills.