Floating Points, Pharoah Sanders & The London Symphony Orchestra

Dela den här recensionen:

Har du varit nervös, nyfiken och exalterad på en och samma gång? I sådant fall vet du precis hur jag kände mig sekunderna innan jag premiärlyssnade på Sam ”Floating Points” Shepherds, Pharoah Sanders och The London Symphony Orchestras gemensamma platta Promises.

Vad för slags musikupplevelse mig hade jag framför mig, liksom? En blandning av Floating Points gränslösa (men samtidigt väldigt engelska) electronica, Pharoah Sanders andliga, legendariska frijazz och The London Symphony Orchestras filmiska stråkar? Hur kunde något sådant tänkas låta? Fågel, fisk eller mittemellan? Det fanns bara en sak att göra för att räta ut alla dessa frågetecken – trycka på play och öppna öronen.

När jag fyrtiosju minuter senare når sista tonen på Promises har mina aningen motstridiga sinnesstämningar förbytts i ett enda stort lugn. De nio satserna som utgör Promises visar sig nämligen vara högst värdiga, fascinerande och sammanhållna – inget mischmasch av stilar där inte.

Sanders – som fyller 81 år i år – tycks spinna vidare på de glödande, svävande och eviga saxofonuttrycken han presenterade i den klassiska hymnen Harvest time 1977. Och grunderna som Floating Points och The London Symphony Orchestra lägger bakom honom får mig att associera till Brian Enos epokgörande ambient-lp Ambient 1: Music for airports från 1978 och Morton Feldmans vackra kammarmusikkomposition Piano and string quartet (1985).

Så det finns bara en sak att göra – trycka på play igen och återvända till detta behagliga och djupa universum. Vågar man hoppas på en Promises 2?