Meiway

Dela den här recensionen:

Meiway lämnade Elfenbenskusten 1985. Fréderic-Désiré Ehui, som hans riktiga namn lyder, ville göra sig ett namn inom musiken och flyttade till Paris. Första albumet Ayibebou kom 1989 och presenterade en musikstil som Meiway kallar zoblazo, med inspiration från de traditionella rytmerna från födelsestaden Grand-Bassam. Den skivan, och 1992 års 200% Zoblazo, byggde upp Meiways ryktbarhet bland fans av afrikansk musik.
Nu skriver vi 2013 och på senaste albumet blandar Meiway upp de där traditionerna med moderna sound i en ofta ganska svängig dekokt. Ibland blir det hela dock väl homogent och slickat för min smak. Att det stundtals låter som 20-25 år gammal musik stör mig inte lika mycket som när det ljuder för kliniskt och lite töntigt.
Emellanåt får jag vibbar av gamla radioprogram ledda av Thomas Gylling och det är ju inte illa. Rytmsektionen pumpar på med finess och ackuratess, smidigt som få. Elgitarren kvittrar till fint. Meiway sjunger snyggt, om allt från inbördeskrigets fasor till kvinnliga former.
Ändå, det är något med de smöriga syntarna och new age-ljuden på låtar som Assétou som inte passar mitt lynne.