Alambic

Dela den här recensionen:

Det är kul med band som heter det de är. En ”alambic” är ju – som vi alla så klart vet – ett tvådelat destillationskärl. Ämnat för att blanda, förädla och mixa ihop nya spännande saker. Lämpligt alltså som namn på ett gäng fransmän som knådar ihop baktaktsreggae, radiopop, rap och chansonkänsla och sedan garnerar med lite cumbiarytmer. En blandning som gör att tankarna osökt far till Mano Negras lite lugnare stunder, men här helt utan Manu Chaos nasala frenesi, och med den svajiga produktionen utbytt mot mer njutbart hantverk.

På Premier des derniers serveras vi historier om politik och utanförskap, men även fransk stolthet, en udda mormor samt en småsorglig kärleksförklaring till postkoitala cigaretter. Allt förenat av en uppfriskande uppriktighet och ett otvunget bas-och-blås-sväng som håller oss hårt i handen från start till mål.

Om man hade fått önska hade jag kanske sett att Alambic släppt reggaesargen lite mer och lyft fram de lite mer oväntade rytmer som lyfter introspåret Rhumède, men som helhet är detta en trevlig ny bekantskap.