Su Andersson

Det är svårt att lyssna på Postcards utan att tänka på Frida Hyvönen eller Hello Saferide. Det direkta, ofta banala, berättande tilltalet i texterna och i viss mån även musikens växlingar för att matcha det som sången förmedlar känns igen. Musikaliskt är låtarna ofta jazz-, blues- eller rockinfluerade.

Postcards utgör ett slags reseberättelser från resor genom Europa, men egentligen snarare sådana betraktelser som man kan läsa i en dagbok än på ett vykort. Andersson har tidigare släppt ett album med liknande upplägg men från USA. 

Det finns spår på albumet som sticker ut, men på ett övergripande plan når låtarna i min mening inte ända fram. De saknar finess musikaliskt och texterna, som ska vara resebetraktelser, är i de flesta fallen tämligen innehållslösa. Detsamma går inte att säga om Su Anderssons övriga produktion, varför det här albumet för mig var något av en besvikelse.