Emil Ingmar

När Lira utsåg skivorna som gjorde Lira-året 2020 inom svensk jazz var Emil Ingmars debut Karlavagnen en av de två utmanare som bara precis misslyckades att knipa titeln årets nykomling. (Den äran gick i stället till Isabell Gustafsson-Nys album Rotsystem.)

2023 följde den Uppsalabaserade pianisten och kompositören upp Karlavagnen med hyllade Pleiades, som egentligen var en sammansättning av två föregående ep-släpp. Den skivans stjärnskådande pianojazz lät filmisk, stämningsmättad och färgad av folkmusikalisk harmonik.

De intrycken består på tredje albumet Polaroids. Musiken är dock mer avskalad den här gången, ibland som duo, ibland som trio. Emil Ingmar omger sig återigen med basisten Fredrik Jonsson och batteristen Calle Rasmusson. Säkra lirare som fixar improviserade turer kring låtarnas melodier. Gästerna från senast, sopransaxofonisten Jonas Knutsson och trombonisten Markus Ahlberg, återkommer även de på skivan.

Tillsammans skapar de en musik som kan kännas lite som albumtiteln Polaroids. En pianodriven jazz som snabbt framkallar små men distinkta ögonblicksbilder som talar till lyssnaren, utan att ett endaste ord yppas.

Ja, om vi bortser från en snutt i avslutande Polaroids – outro, med vardaglig rumsmiljöinspelning där ett barn tydligt hörs. Somliga minnesbilder bleknar med åren, andra dröjer sig kvar.

Alla är vi barn i slutet.