Sarah Jarosz

Dela den här recensionen:

Redan i de första takterna på Polaroid lovers, i folkrockrökaren Jealous moon, står det klart att kursändringen bort från Jarosz signum – den akustiska, progressiva, bluegrassdoftande folkmusiken – som Jarosz inledde i och med World on the ground (2020) kvarstår och har förstärkts. Och det är tydligt att albumet Blue heron suite, som visserligen släpptes 2021 men vars låtar Jarosz komponerade redan 2017, bör ses som ett stickspår tillbaka till tiden före det nya. 

På Polaroid lovers är det en – i brist på bättre ord – mer mainstreambetonad Jarosz som möter lyssnaren. Åtminstone vid en första lyssning. Här finns gott om glittrande, radiovänlig countrypop med en ljudbild som emellanåt minner om 1990-talet, med bandlös elbas och luftiga körarrangemang, som ger eko av storheter som Rosanne Cash, Emmylou Harris och Shawn Colvin. 

Men lyckligtvis stannar det inte där. Multiinstrumentalisten Sarah Jarosz har alltid gjort intelligent musik, skickligt uppbyggd i väl avvägda lager, präglad av imponerande instrumentinsatser och spännande arrangemang. Polaroid lovers är inget undantag. Folkinfluenserna finns kvar, och blir extra tydliga i låtar som drömska Columbus & 89th (med magnifikt akustiskt gitarrplockande) och melankoliska Don’t break down on me. Och den uppmärksamme lyssnaren upptäcker snart att ett av Jarosz favoritinstrument – oktavmandolinen – är flitigt förekommande.

Framför allt känns Sarah Jarosz mer harmonisk, trygg och avslappnad än någonsin – frågan är om hon sjungit så här bra tidigare (och det säger inte lite). 

Kanske ska en stor del av utvecklingen tillskrivas producenten och låtskrivaren Daniel Tashian (som bland annat producerat Kacey Musgraves hyllade Golden hour). I en intervju berättar Jarosz om hur Tashian utmanade henne med frågan: ”Varför skulle du bara vilja göra samma skiva om och om igen?” 

En annan förklaring har säkert att göra med flytten från New York till Nashville och det faktum att Jarosz i och med Polaroid lovers på allvar gett sig i kast med att skriva låtar tillsammans med andra (exempelvis Natalie Hemby, Jon Randall och nämnde Tashian). Om hon tog de första stegen bort från det självupplevda mot att bli en mer berättande textförfattare på World on the ground, har hon förfinat de kvaliteterna här.

Sarah Jarosz må befinna sig på upptäcktsfärd i nya musikaliska landskap. Men vad gör det när resultatet fortsätter att vara lika hänförande.