S G Goodman

Dela den här recensionen:

S G Goodmans spelning på americanafestivalen Stockholm Roots var en av höjdpunkterna i augusti. På en festival där genre-glidningar var legio stod hon för ett av de mer indierock-moderna förhållningssätten till musiken.

Visst är det samtidigt folkmusik, eller countryfolk, eller vad du vill kalla det. Men musiken kan ibland närma sig något från 1990-talets amerikanska alternativfåra. Andra gånger kan musiken rymma stämningar som minner om vindpinad eller eterisk filmmusik. Stämningslägen där slidegitarristens fingertoppskänsligt använda effektpedaler förflyttar oss från det förlorade landet till det förlovade dito. Det land som vi måste våga tro att det fortfarande existerar, där under himlens eget stjärnbaner.

S G Goodman sjunger historier och målar bilder från det västra Kentucky hon känner så väl, och där hon förblir, av egen fri vilja. Hon trivs i Kentucky. I texterna finns stråk av kristen symbolik, av astrologi, och av stjärnor som visar sig vara satelliter – när du, denna lilla långsamt rörliga prick i universum, blickar upp och allt du hoppas på är att få en önskan uppfylld.

Hennes tredje album heter Planting by the signs och har vuxit till att bli en av mina favoriter i år. Att skivan låter som den gör beror på att Goodman lappat ihop vänskapen och musikutövandet med sin tidigare vapendragare Matthew Rowan. Det är han som spelar de vemodigt tjusiga gitarrpartierna och han agerar också medproducent.

Sorg, svärta och saknad präglar texterna, för S G Goodman förlorade på kort tid inte bara samarbetspartnern Rowan (som hon alltså lyckligtvis fått åter vid sin sida) men även sin hund Howard, och så den viktiga mentorn Mike Harmon. Den sistnämnda lever vidare inte minst i en av skivans allra mest berörande stunder, låten Michael told me.

”Michael told me”, ja. Nu är det min tur att agera någon form av mentor. Skriv ned detta på en post-it-lapp: Timo Kangas sa att jag skulle kolla in en mycket bra skiva som heter Planting by the signs.