Anthony Pirog

Dela den här recensionen:

Den amerikanske gitarristen Anthony Pirog presenterar en växlande bag med stilar, som han verkar behärska till fulländning: jazzrock, progressiv rock, experimentalism, ambient. Han växlar lätt och ofta mellan genrer och stämningar; The Great Northern inleds med ett melodiskt gungande jazztema, men som i solot skiftar till tjutande, progressiv fusion, innan jazztemat återkommer mot slutet. Eller Minimalist, som är ett bokstavligt lapptäcke av till synes osammanhängande snuttar.
Även om Pirog verkar favorisera olika former av jazzrock visar han en uppfriskande respektlöshet mot de genrer han jobbar med. Som på den instrumentala balladen The new electric, som inledningsvis påminner om Durutti Columns Vini Reilly, men så småningom attackeras av grunge och postrock à la Godspeed You! Black Emperor på ett både effektivt och frigörande sätt.
Pirog ackompanjeras av Michael Formanek (ståbas) och Ches Smith (trummor), två musiker med jazzbakgrund, som skickligt följer Pirog i alla hans eskapader. Pirog anväder sig av loopar, syntar och allehanda effekter, men visar på solospåren Palo Colorado dream och Goodnight Geen att han också har en mer känslomässig sida. Men den sidan kommer bäst fram i den totalt avskalade, romantiska I’m not coming home: akustiska gitarrer, ståbas, trummor. Skivans bästa – och vackraste – spår.