House of Trees

Dela den här recensionen:

Musiken som House of Trees gör är en underbar anakronism. Den låter som om någon bandat en Radio Luxemburg-utsändning en söndagseftermiddag 1937. Många av deras låtar tycks helt säkert vara inspelade någon gång djupt inne i det förra seklet. Men House of Trees är en ny, ung svensk-engelsk grupp vars idé bygger på lyhört inlyssnade stil-lån. Om vartannat påminner gruppens kompositioner om kabaretjazz, chansoner, Billie Holiday-blues, gamla filmsånger och östeuropeisk folkmusik. Någon enstaka gång skymtas också nutiden genom en glipa i sammetsridån. Då uppstår något som Portishead skulle ha nickat gillande åt och som känns lovande. Hela skivan igenom sätter Djamila Skoglund-Voss uttrycksfulla röst särprägeln. Hon tycks kunna sjunga vilka genrer hon vill med bibehållen integritet. Om det till sist blir en stilövning för mycket för att lyssnarens uppmärksamhet ska hållas på högsta topp, så gör det faktiskt mindre. Det var länge sedan en skiva inbjöd till att ligga på repeat och skapa en så vilsam stämning en hel kväll.