Israel Nash

Dela den här recensionen:

Israel Nash har sällan stått och stampat på stället. Så gott som varje nytt album har inneburit ett steg bort från det förra. På nya Ozarker backar han bandet, fast ändå inte.

Sångerna här blickar mer mot den raka rocken från genombrottsalbumet Barn doors and concrete floors än den kosmiska frisläppthet som har genomsyrat senare delen av karriären. Men albumet ser också Nash borsta bort de allra jordigaste lagren från den gamla kostymen till förmån för finputsad FM-rock direkt från det amerikanska hjärtlandet.

Det är en uppfriskande skiftning mot hemtama men också porösa strukturer där artisten finner ny lekfullhet i det elastiska ramverket och inte räds vare sig fläskiga Jim Steinman-refränger (Going back) eller sockriga melodier (Travel on).

Inledande Can’t stop är ett slags programförklaring, en effektiv men tämligen konventionell stagnationsprotest. Avslutande Shadowland knyter ihop det löst hållna temat kring tillhörighet och hemkomst, vart än vagnshjulen må ta en.

Däremellan ryms oblyg och refrängstark reverbrock, ungefär lika oförblommerat retroflirtande som den som Ludwig Hart så självsäkert spottar ur sig, och precis lika okonstlad i sitt uppsåt.