Midnattsorkestern

Dela den här recensionen:

Midnattsorkestern tog form på Musikhögskolan i Göteborg när dragspelaren David Löfberg satte samman en grupp för att framföra hans egenskrivna visor. Förutom stråkkvartetten Malva ingick kontrabasisten Johan Bengtsson, Gustav Jullander på gitarr och inte minst Elina Ryd på sång.
Deras nyutkomna album är till stora delar en omarbetad version av deras två år gamla självbetitlade debut, men sångerna är nyinspelade och i annan ordning. Och kompletteras med sex helt nya spår.
Några av mina tankar och omdömen från sist tål att upprepas: det är en platta att avlyssna med slutna ögon just när mörkret tätnat runt midnatt och livet börjat sakta in något efter vardagens stress. Ibland lutar det åt tango, men här finns ingen bandoneon, utan dragspel, och det är många genrer som kikar ut bakom notblad och fiolfodral. Det är musik som låter som om den kom från en annan avlägsen tid.
Detta nya album är snäppet bättre producerat än den egenutgivna debuten, vilket gör att till exempel Stadslåt blir ännu mörkare och än mer skrämmande. Av de nya spåren finner jag Blinka lilla stjärna (nej inte barnvisan) och Över stadens tak extra intressanta.