Kalle Kalima & K-18

Dela den här recensionen:

Musiken smeker inte medhårs, alltid komplex. Den kräver uppmärksamhet och blir då givmild tillbaka. Sättningen med elgitarr (Kalle Kalima), alt- och barytonsaxofon, flöjter (Mikko Innanen), kvartstonsackordeon (Veli Kujala) och kontrabas (Teppo Hauta-aho) och så alla fyra på slagverk, ger en mångtydig och ovanlig klangbild. Gruppsoundet är viktigast, sömlöst verkar musikerna kunna glida som de vill när de vill.
För er som sett Twin Peaks och andra David Lynch-skapelser och lyssnat in den filmmusiken, är kopplingen inte så omedelbar. Kalle Kalima speglar sina egna minnen av Lynchfilmer. Kompositionerna slingrar eller kastar sig handlöst. Lager avtäcks, en del mystik kan anas, och då och då blir det rent vackert på oväntat sätt. Humor också minsann, men ingen idyll. Egensinniga arr ger oss nya filmer på näthinnan.
Musiken är inte lika knallorange som målningen på omslaget (K-18 blandar både mera vitt och lite svart i det gulröda), men den rister och får utbrott som bilden, Splash, av Marianne Uutinen.