Asmâa Hamzaoui & Bnat Timbouktou

Dela den här recensionen:

Asmâa Hamzaouis pappa är berömd musiker och ceremonimästare och det var därför hon kunde ta sig in i en manlig, musikalisk värld och börja spela guembri, den marockanska lutan som är det dominerande instrumentet i gnawamusiken. Enligt traditionen får inte kvinnor röra instrumentet i offentliga miljöer, men Asmâa Hamzaoui bildade som tjugoåring ett eget band, med systern Aicha och ett par andra tjejer på körsång, handklapp och qraqab (metallkastanjetter). Nu turnerar hon internationellt och debutplattan är inspelad både i Casablanca och Stockholm. De har spelat på olika ställen i Norden, från Urkult till Roskilde.

Parallellt med att jag lyssnar på skivan ser jag konserter med Bnat Timbouktou på Youtube och det känns lite konstigt att många av låtarna på skivan bara är två, tre minuter långa eftersom gnawamusiken är repetitiv och tanken är att man ska vaggas in i hypnotiska tillstånd. Andreas Unges produktion är enkel och djup, men man hade kunnat spela in dem live inför publik för att få ett något ruffigare sound. Jag saknar i skrivande stund detaljerad info om texterna, men de ska handla om gnawamusikens afrikanska rötter, separation och lidande.

Kul att ett litet svenskt skivbolag ger ut Asmâa Hamzaouis debutalbum, skivan hade lika gärna kunnat släppas av någon jätte i världsmusikvärlden. Hon har ett härligt driv i guembrispelet, inlevelse i sången och samspelet sitter; jag gillar när tempot ökar och kastanjetterna och guembrin flyger iväg, musiken blir universell – det är känslan allt handlar om.