Dina Grundberg

Dina Grundberg har skrivit och sjunger vidare i samma stil som på förra albumet Jag ljuger om nästan allt. Fast hon verkar säkrare nu, tre år senare. På nya albumet Otäckt överkänslig låter det som att hon vet precis vad hon vill och också har gjort vad hon vill.

Välskrivna texter till melodier som verkligen är melodiska. Vid inspelningen har de ackompanjerande musikerna lagt till klanger och färger samt lagom med lätta rytmer så att sång, texter, melodier och musik sammansmälter till genren jazzvisor. 

Alltså traditionen efter Monica Zetterlund, även Beppe Wolgers och Olle Adolphson kan på sitt sätt räknas hit, som på senare år blivit pånyttfödd. Så många svenska sångerskor nu som sjunger jazzvisor att de kan sorteras in i en egen undergenre.

Oftast stilla och lugnt, till både sång och musik. Som i En osynlig pojke, den vackraste jazzvisan på albumet. Först sång till enbart kontrabas, innan övriga instrument smyger in. Just lugnt och lågmält, men Dina Grundberg höjer rösten mitt i spåret. Några spår, Jag ser rött och Min ekonomi, blir låtar snarare än visor. Lite snabbare och mer av jazzrytmiskt gung, i Jag ser rött scatsjunger Dina Grundberg också så där svenskmelodiskt. Sistaspåret spelas mer bastant och tyngre, nog för att betona titeln Jag är sur. 

Grundkompet – David Stener, piano, Jakob Ulmestrand, kontrabas, och Filip Öhman, trummor – ser till att visorna blir jazz. Men främst blåsarna – allra mest Hannes Falk Junestav, trombon, fast även Felicia Roos, saxofon – bidrar med musikalisk karaktär. Även några gäster: Linnea Jonsson, trumpet, Sebastian Petersson, trombon och Maja Sundell, sång. 

Till sist frågan som gnagt i mig när jag lyssnat: Vem är jaget i Dina Grundbergs visor? Är texternas jag lika med sångerskans jag? Så nära och personligt känns det, ibland. Men ibland inte. Direkt i förstaspåret Hemligheter – där Dina sjunger: ”Nej, men har du inte hört / vem han senast har förfört / Nej, men vet du inte vem / som ska få en liten en …” – började jag undra: Vem är denna ”vem”?