Songhoy Blues

Dela den här recensionen:

Bamakobaserade Songhoy Blues presenterar sitt tredje album med modern malisk rockmusik, eller är det ökenblues på högvarv? Inledande Badala har gött häng på elgitarrerna och avhandlas till och med på gubb- och metallrockiga magasinet Classic Rocks recensionsavdelning. Helt rak rockmusik är det knappast. Det tar inte många minuter in i skivan innan det nordafrikanska tar överhanden. Svänget och hänget förblir dock.

I låten Gabi är tempot frenetiskt igen, gitarrspinnandet nästan Led Zeppelinskt, medan Bon bon är så nära du kommer T Rex i Mali. Barre är skivans kanske hittigaste stund. De rullande elgitarrerna som gifter sig med de rymliga rytmerna övervinner allt eventuellt motstånd. Och så kommer handklappet!

Songhoy Blues tvingades lämna sina hemstäder i norra Mali och applicerar här tanken om sin musik som ett slags proteströrelse även på världen utanför Mali. Det är ju så det funkar, och Songhoy Blues är ett hett namn numera. Inte så att de blir något nytt Bob Marley men åtminstone ett nytt Tinariwen.

Gruppen skapar högst allmängiltig musik, även om själva orden i texterna går oss förbi. Det är groovet och attityden som fångar uppmärksamheten. Optimisme är det albumtiteln säger: en hoppfull hoper låtar som får lyssnaren att ta nya tag. De skänker kraft, vare sig du bor i Afrika eller Arvika.