Mats Öberg Trio

Dela den här recensionen:

En jämförelse med Keith Jarrett Trio pekar på både likheter och olikheter. Det flödande ringande pianot, kunnandet och fantasin liknar Keith Jarrett, men Mats Öberg på piano och elklaviaturer saknar Jarretts pretentiösa drag och som en följd blir musiken lekfullare, vilket inte betyder att den saknar allvar. Stevie Wonders They won’t go when I go klingar också dalakoral och björksus. Den centrala Storpotäten rullar tungt och knöligt, knuffad av Filip Augustsons hårda bas och Sebastian Voeglers tjocka trummor som bråkar mer än Jack DeJohnettes mer kirurgiskt lätta i Jarretts trio. Halvvägs studsar potatisen med en klackspark åt ett annat håll, följt av lustfyllda löpningar i pianodiskanten, vräkspel och ett pipigt munspel. Tjo. Avslutningen är en lugn matsmältning på synt och basfiol.
Sju kompositioner, sjuttio minuter musik, synt och piano ofta samtidigt. Trion spelar nu på trettonde året, här inför publik på Glenn Miller Café 6 juni 2011.