Eric Bibb

”Some songs got complicated melodies. This one don’t”, sjunger Eric Bibb i en tvärt avklippt refräng i This one don’t. Och det stämmer verkligen, den är riktigt enkel, men många av de andra låtarna har om inte komplexa melodier så i varje fall oerhört detaljerade arrangemang. Här finns dramatiska stråkar, effektfulla elgitarrer, munspelssolon, svepande körer, och stadiga grooves på trummor och elbas – ibland alltsammans i en och samma låt. Det hela är mycket ambitiöst och onekligen snyggt genomfört, men tyvärr hamnar Bibbs eget akustiska gitarrspel emellanåt i skuggan. Det är synd, med tanke på hans skicklighet med strängarna.

Något som däremot är lika bra som vanligt är Bibbs varma röst, som alltid är i centrum och gör sig som allra bäst i de mer avskalade sångerna, som balladen New window. Den är också ett exempel på Eric Bibbs berättande, vilket ofta är som starkast när han, som här, skildrar sorgliga ämnen som rasism. Trots smärtan tycks Bibb allt som oftast samtidigt ändå se något positivt, en väg framåt. Också det är en styrka.