Lars Fernebring

Dela den här recensionen:

Framför allt imponerar översättningarna, eller snarare tolkningarna. Mikael Wiehe har ju tidigare gjort välförtjänt hyllade tolkningar av Bob Dylan på svenska. Fernebring gör det lika bra, och det imponerar för jag vet att det är en svår konst. Jag ger poesitolkningarna fem tamburiner i betyg! Ta bara titlarna Men va fan, det får gå (Don’t think twice, it’s alright) eller Skuggorna växer (Not dark yet). Den sistnämnda låten är lysande formulerad rakt igenom och får mig att höra låten på ett nytt sätt än jag gjort tidigare, och det gäller flera låtar på Ödets nyckfullhet. Stort tack!
Men framförandet imponerar inte lika mycket. Lite som Nisse i Hökarängen en tisdagkväll på den lokala puben. Och det kan ju vara okej där och då, men man kanske inte köper cd:n. Jag hoppas ändå att Fernebrings cd når köpare. Och framför allt hoppas jag att många kommer till den där puben om han spelar där med de här musikerna. Han kommer garanterat inte att framföra slentrianversioner av Dylanlåtar som alla andra antagligen gjort före honom där de senaste 101 kvällarna. Här blir det kvalitet.