Skivrecension

Och kanske finns det någon där
Vispop

Claes Pihl

Och kanske finns det någon där

Skivbolag: Lilla Trollets Musik
Format: CD/DL
Recenserad av: Timo Kangas
Publicerad: 18 feb 2022

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Jonseredsbon Claes Pihl föddes i Borås för 54 år sedan, spenderade unga somrar i Falkenberg och då särskilt på dess årliga visfestival. Han sjöng sina visor på studentfester i Göteborg där han efter avslutad ingenjörsutbildning arbetade som programmerare.

Claes Pihl närde dock andra drömmar. Han gick vislinjen på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv för att renodla sin svenskspråkiga, vardagsnära vispop. För tolv år sedan kom debutalbumet Jag skulle ha lyssnat på kvällsekot. 2003 släpptes Hopptorn, som ligger ute på strömningstjänster.

Låtarna har en alldaglig men sympatisk karaktär. Pihls röst är ganska rak och inte så omfångsrik, åtminstone inte på skiva. Claes Pihl framför sina egna kompositioner tämligen rättframt till elgitarr, piano, elpiano, elbas, trummor och kanske något mer, som blås på några spår. Ibland påminner musiken en smula om Ola Magnell eller Lars Winnerbäck, andra gånger är det inte jättelångt från Kjell Höglund eller Torkel Rasmusson, fast med en helt annan sorts sångröst.

Här finns en gnutta humor och ett okonstlat tilltal i låtar om förhållanden och ett tilltagande vuxenliv, som i Femtio är ingen ålder (”Det är en diagnos / Det är en riktigt hopplös prognos”). Eller som i När kärleken dör: ”Finns locktoner som frusna hjärtan hör / När kärleken dör”. En låt där det för övrigt bjuds på gästspel av Jerry Scheff, Elvis Presleys basist större delen av 1970-talet tillika musiker på skivor med allt från The Doors till Elvis Costello. Scheff bor numera i Floda utanför Göteborg.

Hösthimmel är en låt som lägger sig nära Lou Reeds Perfect day, men med en smula Bo Kaspers Orkester i anrättningen, och ett långt parti där Claes Pihl sjunger ordlöst: ”na-na-na-na …” Som gammal göteborgare är det roligt att höra Claes Pihl sjunga om hur han sitter och minns på den smått klassiska puben i låten Stage Door, där borta vid Scandinavium. Lokalfärg bjuds också i den snöyrande Morgonvandring (en ombearbetning av en låt från debuten) och i det Dylanska inledningsspåret Vasaplatsen. Förresten är skivomslaget medvetet eller ej en parafras på Nobelpristagarens åttiotalsplatta Empire burlesque.

Jag golvas knappast totalt av albumet Och kanske finns det någon där, men det är trevlig lyssning i det lilla.

Annonser