Dorea

Andra albumet för Bahia-bördige Dorea tar vid där 2023 års Grande coisa slutade. Följaktligen handlar det om avskalad, snäll och vänlig singer-songwriter-pop med rötterna stadigt i 1970-talets Milton Nascimentos nordöstra Brasilien, färgat av lätt uppdaterade Laurel Canyon-influenser.

Även denna gång är det svenske Sebastian Notini som agerat producent och som mejslat fram den sparsmakade ljudbilden där det mest handlar om sång, gitarr och – här och där – Joana Queiroz klarinett.

Främst är det mjuka och tillmötesgående akustiska låtar som bjuds, men här ryms även ett fåtal mer rytmiska, fuzziga spår som Essa pressa och worldbeat-hypnotiska Até que seque.

Doreas försiktiga röst ställer sig konstant längst fram i mixen. Utan att ta alltför mycket plats guidar den oss genom kärleksförklaringarna till hemstaden Salvador och stillsamma önskningar om något bättre. Det andas livsglädje, optimism och värme, varje fras är som en liten, hövlig minikram.

I vackert lunkande Sem ancorar får Doreas väna stämma sällskap av Luiza Britto och helheten lyfts en nivå. För tyvärr blir det – trots vackra melodier och fina arrangemang – till och från lite enahanda. De solnedgångstjusiga sångerna känns bitvis lite för polerade. Detta till trots är det här en skiva som sprider glädje. Introspektiv på gränsen till blyg sådan – men likväl en strimma sol som träffar fint i hjärtat.