! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Skivrecension

Känsligt tolkade surrealistiska världar

Joose Keskitalo

Nukkekoti

Skivbolag: Helmilevyt
Recenserad av: Maria-Kaisa Jurva
Publicerad: 20 nov 2020

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Den finske trubaduren Joose Keskitalos sjunde album vaggar lyssnaren in i en typisk Keski-talostämning där man är ständigt beredd på överraskningar. Hans kreativitet utmynnar ofta i häpnadsväckande alster. I låten Dockhus kryper man in i just ett sådant och funderar på dess hemligheter. I låten Gråa älvorna väntar man med barnen i en bod på att gråa älvor ska uppenbara sig. Låten Pappa är död berättar om den döde pappan som kommer tillbaka på kvällarna, vrider om nyckeln och kommer in via ytterdörren för att försvinna på morgonen. De döda har ett eget gömställe när de lever bland oss. 

Låten Jag tittar på i smyg handlar om en värld som plötsligt väcks till liv, stela och stumma saker får ben under sig och börjar röra sig, ljuset växer sig större och större och stjärnorna dyker upp. 

Joose Keskitalo är en mästare på att bygga upp stämningar, det är som sagolåtar. Låtarna är till synes som små ballader tills det groteska i lyriken vänder allting upp och ned och man inte längre är säker på om man drömmer eller om det är på riktigt. Döden och katastrofen känns som ett underliggande tema i många låtar. 

Keskitalo skriver all musik. Kompbandet är rikt utrustat med bland annat kantele, tumpiano och en blåssektion samt till det en barnkör som lättar upp de vokala partierna. Stilen känns klart igen, detta album är lika originellt som hans tidigare. Det är helt enkelt väldigt fascinerande. Det finns en skörhet i rösten som fungerar som kontrast till de ibland dystra stämningarna och de oväntade budskapen. I den finska musiken är Joose Keskitalo en outsider på ett positivt sätt. Så här kan musik också låta.

Annonser

Banner-38-39-Trio-Erici-Lira-180x360 kopia