Kathryn Tickell

Dela den här recensionen:

När Kathryn Tickell var en ung tonåring lärde hon sig låtar från kassettband som hon fick från musicerande grannar och vänner två generationer äldre än hon själv. Senare började hon också ställa frågor (”var har du lärt dig den låten?”). Det utvecklade sig sedan till mer uppenbara intervjuer, vilka även inkluderande familjemedlemmar, om livet förr i norra Northumberland, och om musiken.
I början var Kathryn bara intresserad av musiken, men genom åren har hon mer och mer funderat på hur hon kunde dela med sig av berättelserna. Det har tagit sin tid men, mer än tjugo år senare har en föreställning vuxit fram, Northumbrian voices, som först gick ut på turné och sedan spelades in på Cecil Sharp House, i London, i november i fjol.
Kathryns far, Mike Tickell är huvudberättare. Han har en sonor stämma, lätt att lyssna till och förstå, trots den tydliga men behagliga northumbriska dialekten; och sångerna han sjunger har en klar, historisk doft (trots att han själv har skrivit en av dem). Musikerna hjälper också till med berättelser, men deras huvudsakliga roll är att spela de sammanbindande låtarna.
Som vanligt har Kathryn samlat ihop en grupp skickliga, unga musiker; Kathryn (fiol, northumbrian pipes), Hannah Rickard (fiol), Patsy Reid (fiol), Kit Haigh (gitarr) och Julian Sutton (melodeon).
De reciterade texterna varvas med låtar komponerade av de intervjuade själva, låtar om dem eller låtar med anknytning till de utvalda berättelserna; en stor del av musiken är komponerad av Kathryn Tickell själv, av medlemmar i bandet, eller är helt enkelt traditionella låtar. Men det är kombinationen av musik och berättelser från tre generationer av människor från northumbriska landsorten som gör det största intrycket. Som gör Northumbrian voices till en så underhållande och rörande föreställning. Man kan inte önska sig mer av en konsertinspelning.