Jenny Lysander

Dela den här recensionen:

När Jenny Lysander rivstartar debuten med A painter’s brush är det som när Portisheads Beth Gibbons öppnade sitt soloalbum med Mysteries(1). Båda öppningsspåren har ett enkelt gitarrplock som blommar ut i en trolsk stämning, frammanad av suggestiva melodier och skira, avlägsna körtoner.
Upphöjd i en förkärlek för sorgsen folkton ackompanjeras Northern folk ofta av ljusa flöjttoner och udda stränginstrument, vilket på allvar skiljer ut skivan från den grå massan. Lysander upptäcktes av den engelske musikern Piers Faccini som kom att bli både hennes producent och skivbolagsdirektör. Och stundtals hittar de båda en bubbla när allt annat stannar till. A painter’s brush är det mest helgjutna exemplet, men även den småjazzigt sommarnätta balladen Under the willow tree och den mer progressiva psychfolkiga Dancing on the edge är inte långt efter. Blott 21-åriga Jenny Lysander är en ung artist med en mångfacetterad sångröst och hon har fått till ett album som känns både sällsynt och i tiden.