John Lennon McCullagh

Dela den här recensionen:

Tätt följande i fotspåren på fjolårets Bob Dylan-stipendiat, 19-årige Jake Bugg, kommer årets kandidat, den blott 15-årige John Lennon McCullagh (pressreleasen garanterar att det är hans riktiga namn). John har spelat gitarr och skrivit sånger sedan han var tolv och lade med tiden även till munspel till listan av instrument.
Bland hans influenser listas Marc Bolan, Paul Weller och Johnny Cash, men det är framför allt Dylan som är framträdande på McCullaghs debut, som innehåller både Hollis Brown-riff (55 blues) och en lång drömbeskrivning à la Bob Dylans 115th dream (The Strand).
Det är Dylans tidiga, politiska period som McCullagh försöker efterlikna. Men orden, som på den politiska tillbakablicken Rivers of blood, känns mest som lånta fjädrar. Han verkar dessutom tro att engagemang visas bäst genom att skrika ut texterna; till och med ett par mer eftertänksamma och poetiska texter skriks ut (Long, long way; Slipping away). Och budskapet är i viss mån förlorat.
Folksångsklingande White rose, som framförs med en tilltalande återhållsamhet som inte finns någon annanstans på skivan, visar att det trots allt finns något hos unge John Lennon. Men exakt vad det är får framtiden utvisa.