Lena Willemark & Ale Möller

Dela den här recensionen:

Tiden går. Även för två av de mest hyllade individerna på den svenska folkmusikscenen. När Nordanvinden förbereder sig för att nypa oss i kinderna, och Kung Bore plockar fram och putsar av sin bländvita regalia, ja då passar Lena Willemark och Ale Möller på att ge oss ny musik som passar in i årstiden som handen i lovikkavanten. Willemark sjunger på ett ställe om ”den långa vinterdag” som för att driva hem poängen.

Jo, det har gått ganska exakt 31 år sedan duon släppte det sensationella och internationellt uppmärksammade albumet Nordan på prestigefyllda tyska jazzbolaget ECM. Nordankväden innebär något av en senkommen uppföljare med en helt ny samling medeltida ballader, klädda i en inspirerat mångfacetterad och högupplöst ljudbild under överinseende av mästerlige producenten Hampus Norén. Den senare bekant från skivor med Sara Parkman, Shida Shahabi, Teodor Wolgers och många andra.

Det här är svensk folkmusik som inte låter museal eller tillrättalagd. Medeltida grundmaterial blandas med nyskrivet, och de gamla texterna tycks tala om universella ämnen som inte åldras. Den åtta minuter långa Jungfrudansen, med tidigare nämnda vinterrader, är ett bra exempel med mustig sång av Willemark och en otroligt nyanserad musikalisk klädedräkt. Snön yr ikapp med fiolhartsen, medan ljuden och sången sprakar likt ett norrsken högt däruppe.

Men att Nordankväden skulle vara den enda uppföljaren till Nordan är en halvsanning. Redan 1996 släppte duon Agram i samma anda. För elva år sedan kom skivan The Nordan suite där de gjorde gemensam sak med Västerås Sinfonietta under ledning av dirigenten/arrangören Hans Ek. Skandinaviska myter i medeltida ballader i ”ett slags symfonisk, folklig crossover”, som Liras recensent uttryckte det då,

De skivorna kan dock ses som mellanakter jämfört med denna helgjutet utförda musikaliska prestation, som vinner på precis alla punkter.

Vi hör den alltid lika mångsidige Ale Möller på mandola och hackbräde, på herdeflöjter och skalmeja, på kohorn och allt han nu lyckas klämma in medelst skohorn. Sångerskan Willemark kan börja kula, innan hon drar fram både fiol och viola. Ales dotter Anna Möller är hennes stråksyster på fiol och viola d’amore. De två damerna utgör de felande länkarna till Dan Berglunds bergfasta kontrabas och Johan Gradens harmonium, piano och andra keyboards. Nordanrättningen toppas med Tina Quarteys slagverk och serveras varm.

Sedan får Kung Bore försöka domdera bäst han vill.