Egil Kalman

Dela den här recensionen:

Egil Kalman är en svensk folkjazzkontrabasist, sedan länge bosatt och verksam i Norge, men på den här skivan är det ett helt annat instrument som används. Kalman har grottat ner sig rejält i traditionella låtar från Setesdal, och har uppenbarligen transkriberat minsta ornament från ett antal inspelningar och fört över det till sin modulärsynt. Det är slående hur väl den här musiken passar på detta okonventionella instrument, kanske för att även själva musiken är modulär. Korta fraser byggs upp till längre helheter, drillarna bubblar fram nästan oavbrutet samtidigt som pulsen från fotstampandet finns där i botten. Till och med blåtonerna är där de ska.

Men Kalman låter även andra ljud ta plats, som i det nästan fjorton minuter långa inledningsspåret där den legendariska Nordafjells tonar ut och långa klanger stiger och sjunker i flera minuter innan Kalmans mungiga tar vid i en springleik. I den stillsamma Stevtoner kvittrar fåglar medan storslagna orgelklanger börjar leta sig fram i melodin, vilken så småningom glider över i betydligt mer elektroniskt ljudande toner. Både själva låtarna och Kalmans tolkningar är fascinerande, stundtals närmast transframkallande, och det blippande groovet i exempelvis Skuldalsbruri liknar inget annat jag har hört.