Stephan Micus

Dela den här recensionen:

Det var förstås bara en tidsfråga. Den tyske ljudkonstnären och sångaren Stephan Micus har nu till listan av spelade instrument fogat också getskinnslutan guembri, till vardags i händerna på Marockos gnawa-folk, och lamellofonen ndingo. Det senare kalimba-liknande instrumentet hörs annars hos San-folket i Botswana. De två instrumenten utgör något slags bas på Micus nya skiva, kompletterad förstås av den gamla balinesiska sulingen, diverse gitarrer och lutor, och den i sammanhanget mindre exotiska irländska tin whistle-flöjten. Med detta sagt är Nomad songs en ganska sparsmakad skiva med relativt få instrument och pålägg, men fortfarande med den lågintensiva energin och den sugande rörelsen i kompositionerna. Micus spelar de oftast modifierade instrumenten med en nyfikenhet och skicklighet som är häpnadsväckande. Här finns meditativa stunder, mer rytmiskt expressiva och poetiska sånger burna av Micus påhittade ord. Skivan är förstås byggd som en helhet, men lyssna i synnerhet på The promise, spår tre, och möt getskinnslutan och Micus suggestiva sång. Micus har något att säga oss om tålamod och nyfikenhet.