Skivrecension

No end
Lo-fi-improvisation

Keith Jarrett

No end

Skivbolag: ECM/Naxos
Recenserad av: Elias Hillström
Publicerad: 3 mar 2014

Dela den här recensionen:

Som ur ett hål i tiden plockar Keith Jarrett här fram några inspelningar han gjorde i sin hemmastudio under några veckor 1986. Han spelar tablas, trummor, bas och piano men framför allt elgitarr. Spelar in allting själv. Improviserar och leker utan att ha några egentliga kompositioner att utgå ifrån. Lite brusigt, lite nonchalant och avigt, men hela tiden med en komplett, självsäker kontroll där han verkar känna att han egentligen aldrig kan gå riktigt fel.
Tänker mig långa, varma sommarnätter där Jarrett plockar runt och spelar och spelar och spelar. Antagligen letar han efter någonting. Ny musik eller nya idéer för ny musik.
Fascinerande är det i alla fall, i sin anspråklöshet. Tyvärr ofta på gränsen till det ensidigt malande. Inga riktiga melodier uppstår, ingen riktig mening eller mål. De där stora känslorna som Jarrett kan förmedla när han är som bäst, till exempel i sina finaste solopianoframträdanden, saknas. Det hela funkar ändå bra i bakgrunden, som lätt spirituella jamsessions.
Om man läser skivans liner-notes förstår man att de här inspelningarna betyder mycket för Keith själv. Antagligen något som har mer med nostalgi att göra än så värst mycket annat.


Fler recensioner

Annonser