Kongero

Dela den här recensionen:

Skillnaden mellan tråkig, trist och känslolös musik med fyra personer som sjunger a cappella och samma typ av musik men som är riktigt njutbar, svängig och stämningsfull – den är hårfin. Kongero klarar ribban utan minsta darr. Vad det är som gör det är aningen svårt att sätta tummen på. Och varför gillar ett Numminen-fan som jag denna skönsång?
Men jag gör ett försök att förstå. För det första är det en varierad repertoar av folkvisor. Några gamla traditionella låtar jag inte hört, en klassiker ur Folk och Rackares repertoar, En sjömansbrud skall blåklädd gå, samt några snygga egna kompositioner och texter. Mycket melodiöst är det. En kanadensisk melodi har man slängt in också, i Vila stilla.
För det andra är det tempomässigt varierat, i några fall riktigt svängigt och ibland ganska jazzigt. Vad denna skiva vinner på är också att Kongero emellanåt tar i från fotknölarna. Arrangemangsmässigt är det stor variation, där finns många njutbara små finesser att bli imponerad av, I Herr Peder och Liten Kerstin är det exempelvis en av sångerskorna som kular lite stillsamt minimalistiskt till de övrigas stämsång.
Tycker mig till och med höra några lånade toner från Laurie Andersons O Superman i en visa och det är ju hur stilfullt som helst. Sjunger gör förresten Lotta Andersson, Emma Björling, Lovisa Liljeberg och Anna Wikenius. Jag kan inte påstå att detta är en skiva som är jättenyskapande, men den är proffsigt gjord och sällsynt njutbar och förutom de styrkor jag nämnt så har den DET. Och det hör man redan från första didelaidejet.