Ævestaden

Dela den här recensionen:

Efter några samarbeten under de senaste åren är norsk-svenska Ævestaden tillbaka i trioformatet, och har ytterligare vidareutvecklat sitt sound. Det plinkande strängaspelet på kraviklyror och kantele än mer monotont, minimalistiskt och malande, och i Blundende øyne får lyrorna dessutom sällskap av banjos och en entonig, pulserande bas. När Levina Storåkerns fiolsolo kommer in blir allt än mer fantastiskt. 

Trion har tagit in fler nya instrument, och syntar, kohorn och mungiga har i enstaka låtar fått sällskap av stråkharpa, hardingfela, oktavfiol och faktiskt också akustiska slagverk som congas och tamburin, allihop spelade av Kenneth Lien. 

Skivan har producerats under längre tid än de tidigare albumen och är därmed mer genomarbetad, och det märks. Strängarna, syntarna, den djupa basen och de skimrande rösterna har samlats i en ljudbild som är både vacker och och ibland samtidigt smått obehaglig, särskilt som döden är ett återkommande tema i bandets texter. Detta hörs bland annat i den traditionella Herrens venner som faktiskt görs i två helt olika versioner, den ena med enbart sångstämmor och synt och den andra med sång, lyror och fiol. Eir Vatn Strøms sång i Slipp nå skapar också en påtaglig kontrast mellan det sorgfyllda texten och den skira rösten. 

Ni blomster i en åker visar ett band som aldrig står stilla, samtidigt som de har en tydlig identitet, och är ett imponerande album.